-FÖRSURNING AV MARK OCH VATTEN

Konsekvenser av försurning

På grund av surt vatten försvinner fisken från sjöar och vattendrag. Idag är 17 000 svenska sjöar drabbade, med omfattande skador på växt- och djurliv som följd. Skadorna är omfattande i stora delar av Sverige och Norge.

Försurning leder till att marken utarmas i områden med svårvittrade bergarter. När marken försuras utlakas viktiga näringsämnen, vilket kan försämra markens produktionsförmåga och kan innebära minskad tillväxt i våra skogar. Dessutom sker en utlösning av metaller, som kan skada både nedbrytarna i marken, fåglar och däggdjur.

Vi människor påverkas av försurningen på flera sätt. Dels genom inandning av försurande ämnen, som svaveldioxid, kvävedioxid och små partiklar samt indirekt då markförsurningen bl.a. medför att giftiga metaller kommer i omlopp.

Vad innebär försurning?

Försurning innebär att våra marker och vattendrag innehåller för mycket sura ämnen som i sin tur leder till att t ex sjöar dör och skogar skadas. Motsatsen till sura ämnen är basiska ämnen. Exempel på sura ämnen är citronsyra och ättiksyra medan exempel på basiska ämnen är kalk och lut. Ett basiskt ämne har förmågan att göra syror mindre sura. På samma sätt kan ett surt ämne göra ett basiskt ämne mindre basiskt. T ex brukar man ibland få kalka av en kaffebryggare om vattnet är kalkhaltigt, dvs basiskt. Avkalkningen sker då med hjälp av ättiksyra som får rinna genom kaffebryggaren och då löser upp kalken.

Det som smaksinnet upplever som surt kan kemisk utryckas som hög koncentration av vätejoner. Man mäter surheten i form av pH-värde där pH är mått på just koncentrationen av vätejoner. Ett pH-värde berättar om ämnet är surt (pH under 7), basiskt (pH över 7) eller neutralt (pH 7). Du kanske minns att pH mättes vid kemilektionerna i skolan med hjälp av s.k. lackmuspapper.

Försurningen orsakas av utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak. Utsläppen av svaveldioxid kommer mestadels från förbränning av kol och olja. Kväveoxider bildas vid all form av förbränning, där trafiken står för en stor del av utsläppen. Dessa utsläpp omvandlas i atmosfären till svavel- och salpetersyra som sedan faller ner som surt regn.

I större delen av Sverige är jord- och bergarter svårvittrade och har därför mycket begränsad förmåga att motverka försurning. I vissa delar av landet är berggrunden helt eller delvis uppbyggd av kalksten som t.ex. på Gotland. Från dessa områden har kalkrikt jordmaterial spridits över större delar genom inlandsisens inverkan.

Kalksten, som är basiskt, är mycket lättvittrad och har stor förmåga att neutralisera syra. I områden med kalkrika jord- och bergarter är mark och vatten därför väl skyddade mot försurning. Därför har man på det kalkrika Gotland ingen större försurning.

Försurning sker både av människan orsakade och naturliga processer. Växter, i synnerhet skog, kan dessutom samla upp betydande mängder sura partiklar och gaser med barr, blad och grenar.

Problem/orsaker

Diskussionen kring försurning startades efter att man uppmärksammat fiskdöd i svenska sjöar på 60-talet. Så småningom kom man på att surt nedfall av luftföroreningar som transporterats lång väg var orsaken. I Sverige finns det cirka 7000 sjöar som är så allvarligt skadade av försurning att en del arter har dött ut. Det är vanligtvis klara och näringsfattiga vatten i trakter med svårvittrat berggrund, tunna och svagbuffrande jordarter och ett litet inslag av jordbruksmark som drabbas.

Sjöar och vattendrag kan vara olika känsliga för tillskott av försurade ämnen och det av olika orsaker. För de allra flesta sjöar är tillrinningsområdenas yta många gånger större än sjöytan. Därför har nederbörden som når sjöytan relativt liten betydelse från försurningssynpunkt jämfört med vattnet som rinner till i bäckar. En orsak bakom försurningskänsligheten är att den omgivande markens förmåga att neutralisera syra är sämre än på andra ställen.

En försurad sjö är ett helt annat ekosystem än det ursprungliga. Försurningskänsliga arter minskar eller försvinner helt, växt- och djurlivet är allmänt artfattigare, vattnet klarare och vitmossor och växtalger kan växa långt ned på bottnarna tack vare till den förbättrade tillgängligheten av ljus. Nedbrytningen av löv och annat dött organiskt material på botten går långsammare och materialet samlas på botten.

Det är viktigt att veta att försurning även kan vara en naturlig process. Vind, vatten och olika organismer har förändrat och påverkat jordmånen, vilket har medfört en naturlig försurningsprocess. Den naturliga försurningen är framförallt orsakad av rötternas och markorganismernas andning och av tillskottav förna (löv, barr och jord) som är rik på organiska syror. Effekten blir att marken töms på basiska material och berikas med humusämnen. I urbergsområden har vattnet genom årtusenden långsamt blivit surare i takt med att kemiska och biologiska processer tömt markens ytskikt på lättvittrande, basiska material.

Den tredje huvudorsaken till försurningen kan vara intensiv markanvändning. Skörd innebär bortförsel av näringsämnen, bl.a. av baskatjoner från marken vilket innebär att marken på sikt kan försuras. Att man måste gödsla om man vill skörda år efter år har varit en självklarhet i jordbruket för generationer. Det har inte varit lika självklart i skogsbrukssammanhanget. Men behovet av kompensationsgödsling ökar dramatisk när man intensifierar skogsproduktionen genom förbättrad skogsskötsel, gödsling eller utökat uttag av biomasa som t.ex. vid användning av barr, grenar och toppar för energiproduktion.

Åtgärder mot försurning

En viktig åtgärd för att minska utsläppen av växthusgasen koldioxid, i enlighet med det s.k. Kyotoprotokollet, är att begränsa användningen av fossila bränslen, vilket även skulle medföra minskade utsläpp av svaveloxid och kväveoxider. Att allt fler börjar använda miljövänliga bränslen är en god och effektiv åtgärd.

Det går att minska utsläppen av luftföroreningar till nivåer som naturen och människorna tål. Ett sätt är att identifiera områden med hög känslighet, stora naturvärden och stor belastning och sedan se över hur man kan minska försurningen av dessa. Detta kan göras på många olika sätt, men två huvudstrategier kan urskiljas; dels tekniska åtgärder, t.ex. rökgasrening på kolkraftverk och strukturella åtgärder - t.ex. effektivare energianvändning som gör kolkraftverket överflödigt. Det är också viktigt att företag och länder skaffar mer kunskap om hur försurning påverkar hotade/sällsynta arter.

En vanlig åtgärd mot försurning i mark och vatten, främst sjöar är kalkning. Varje år sprids ungefär 200 000 ton kalk i de svenska sjöarna, och det här har hållit på sen slutet av 70-talet. Sammanlagt har ungefär 7500 sjöar kalkats. Kalkning sker ofta med hjälp av helikopter, båtar eller andra flytfartyg. Syftet med att kalka är även att öka motståndskraften i de sjöar som riskerar att bli försurade. Ofta sprider man kalken till närliggande våtmarker, för att kalken ska verka längre. Tyvärr så ger det här skador i naturen, men fördelarna överväger nackdelarna.

Man bör inte slösa med energi och resurser. Det är ofta billigare, och framför allt mycket miljövänligare, att effektivisera användningen av energi än att bygga nya kraftverk. Effektivare energianvändning är enbart av godo, eftersom det handlar om att få ut mer nytta ur samma mängd energi. Genom att minska det nuvarande slöseriet kan energianvändningen, och därmed utsläppen av luftföroreningar, minska avsevärt.

Företag och kommuner kan också ändra bränsleanvändningen. Stora miljövinster kan göras genom att övergå från kol och olja till naturgas, eller ännu hellre till förnybara energikällor. Svavelutsläppen upphör nästan helt och utsläppen av kväveoxider kan minska kraftigt.

En annan åtgärd är att minska gödselanvändandet. En stor del av den ammoniak som avdunstar från jordbruket gör det på grund av dålig hantering av naturgödseln, både vid lagring och spridning. Genom relativt enkla åtgärder kan dessa utsläpp halveras.

Nationella miljökvalitetsmål:

• Bara naturlig försurning
• Levande sjöar och vattendrag

Sammanfattning

Försurning drabbar framför allt näringsfattiga sjöar och vattendrag samt barrskogsmarker. Förbränning av fossila bränslen, såsom kol och olja, ger utsläpp av svaveldioxid och kvävedioxid. I atmosfären reagerar dessa med vatten och bildar svavel- respektive salpetersyra. De sura ämnena kan transporteras långa sträckor i atmosfären innan de faller ner som "surt regn".

Skandinaviska halvön är speciellt utsatt för försurning på grund av att berggrunden till stor del utgörs av så kallade sura bergarter, granit, gnejs med flera. Dessa bergarter är svårvittrade och har därför dålig förmåga att neutralisera syror. I stället sjunker pH-värdet i mark och vatten. I samband med sjunkande pH fälls bland annat giftiga aluminiumföreningar ut och skadar såväl växt- som djurliv.

I Sverige är ca 17 000 sjöar försurade på grund av mänsklig påverkan. En försurad sjö har klart vatten och ett begränsat växt- och djurliv. Vid ett pH-värde under 4,5 har alla fiskarter dött ut och endast vissa insektsarter finns kvar. I Sverige kalkas 1000-tals sjöar regelbundet för att motverka försurningen.

Även marken försuras. Många arter av lavar, mossor och svampar försvinner från de försurade områdena. Kalkning av mark görs ibland, men gör i vissa fall mer skada än nytta eftersom kalkkänsliga arter slås ut. Även skogsbruket bidrar till försurningen av skogsmark genom uttag av virke och att barrskog planteras på gamla lövskogsmarker. En naturlig effekt av barrskog är att den försurar marken.

Värst drabbade är sjöar och skogsmarker i södra och västra Sverige. Det är där som det mesta av försurande ämnen faller ner som kommer från utsläppskällor på kontinenten och de brittiska öarna. Sedan 1980-talet har europeiskt samarbete inneburit att svavelutsläppen i Europa minskat med ungefär hälften. I Sverige har utsläppen minskat med 90 %. Kväveutsläppen har inte minskat lika mycket, trots att katalysatorerna har fått ner personbilstrafikens utsläpp betydligt.