-PÅVERKAN AV ORGANISKA MILJÖGIFTER

Konsekvenser av miljögifter

Inledning
Idag känner man till en del störningar även vid relativt låga doser av olika organiska miljögifter. De negativa effekterna kan uppstå dels genom att miljögiftet i sig skadar oss eller att flera olika miljögifter samverkar och ger skador.

Samverkanseffekter av flera olika miljögifter är mycket svåra att bedöma och är dåligt undersökta. Redan vid lägre koncentrationer av miljögifter i kroppen har man konstaterat minskad motståndskraft mot sjukdomar, ökad känslighet för stress, försämrad reproduktionsförmåga mm.

Effekter på människan
Exempel på vävnader och organ som har visat sig särskilt känsliga för exponering är lever, njurar, hjärta, benmärg, blodkärl, hjärnvävnad och fortplantningsorgan. Ett antal bevisade eller sannolika störningar av biologiska funktioner som man kan följa är exempelvis ökning av cancerfrekvens, skelettdeformationer, fosterskador, DNA-skador, mutationer, samt ökning av allergiska reaktioner.

I vissa andra länder har det också förekommit att människor tagit uppenbar skada av organiska miljögifter. I sådana fall har de i flertalet fall utsatts för ämnena ifråga genom olyckor, olämplig arbetsmiljö eller speciella kostvanor. Förgiftningssymptomen har ofta varit långvariga, men få akuta dödsfall har inträffat i dessa sammanhang. Inte heller har någon markant ökning av cancerfrekvensen kunnat spåras bland de drabbade.

Låg vattenlöslighet
På grund av sin låga vattenlöslighet uppträder de långlivade organiska miljögifterna huvudsakligen bundna till partiklar som efterhand sedimenterar till bottnen. I Östersjön, som är näst intill avsnörd från övriga delar av världshavet, har organiska miljögifter ansamlats i högre halter än i flertalet andra havsområden. Från förorenade bottnar kan miljögifter läcka tillbaka till vattnet ännu många år efter det att utsläppen upphört. Med tiden begravs de förorenade bottenskikten dock under nytt sedimentmaterial.

Komplicerade effekter
De organiska miljögifternas verkningar på levande organismer är svåra att kartlägga. Det beror bl a på att ämnena ifråga är så varierande och att de kan påverka organismerna på så många olika sätt. Olika ämnens effekter kan dessutom förstärka eller motverka varandra.

Flera miljögifter stör omsättningen av hormoner, dvs. den reglering av livsfunktionerna som sker genom överföring av kemiska budskap mellan olika delar av organismen. Dioxiner och dioxinlika ämnen (däribland vissa PCB-varianter) kan åstadkomma ett helt spektrum av skadeverkningar. För flera djurarter är dioxiner akut dödliga redan i låga doser.

Centrala nervsystemet
Kroniska skador i centrala nervsystemet har nyligen uppmärksammats som en av de allvarligaste miljögiftseffekterna. Såväl DDT som en del varianter av PCB kan även i mycket låga doser störa hjärnans utveckling hos unga individer, med livslånga beteenderubbningar som följd.

Skador på naturen
Svensk natur har tagit skada av organiska miljögifter. DDT och andra bekämpningsmedel åstadkom på 1950- och 1960-talen lokala förgiftningar bland fåglar och andra djur i jordbrukslandskapet. Gifterna vandrade efterhand uppåt längs näringskedjorna, och hos flera rovfågelarter nådde de så höga halter att fortplantningen starkt försämrades. Genom inverkan av DDT blev äggskalen så tunna att de ofta krossades under ruvningen. De mest utsatta arterna var under 1970-talet nära att försvinna i Sverige, men i takt med att miljögiftshalterna därefter sjunkit har rovfågelbestånden helt eller delvis återhämtat sig. T ex har havsörnen kommit tillbaka till Vänern där den inte funnits på 100 år.

Under 1960- och 1970-talen påvisades också starkt försämrad fortplantning hos sälarna i Östersjön, med allvarliga beståndsnedgångar och utrotningshot som följd. Mycket talar för att PCB bar huvudansvaret för sälarnas problem. Till symptomen hörde fosterdöd åtföljd av livmoderskador och sterilitet. Liknande problem tycks ha drabbat de likaledes fiskätande däggdjuren utter och mink. Uttern har försvunnit helt från stora delar av Syd- och Mellansverige. Under senare år har situationen förbättrats för dessa arter, även om frekvensen av vissa skador som tyder på ett nedsatt immunförsvar har ökat bland sälarna.

Klorgasblekning
Lokalt har missbildningar och andra skador förekommit hos fisk och bottenfauna utanför massaindustrier, i synnerhet där massan blekts med klorgas. Klorgasblekeriernas utsläpp innehöll stora mängder klorerat organiskt material. Till största delen har detta förblivit oidentifierat, men dioxiner och andra starkt giftiga ämnen ingick bland föroreningarna. Klorgasblekningen har nu avvecklats helt i Sverige, och tillståndet hos faunan i massafabrikernas närhet har förbättrats.

Fler gifter?
För många grupper av organiska miljögifter saknar vi nästan helt underlag för meningsfulla riskbedömningar och hälsogränsvärden. Kanske påverkas vår hälsa därtill av föroreningar som vi över huvud taget inte känner till.

Vad innebär organiska miljögifter?

DDT, PCB, dioxiner och bromerade flamskyddsmedel. Du har säkert hört talas om dessa för miljön så skadliga ämnen. De är exempel på organiska miljögifter. Det är tyvärr så att alla djur och människor idag har organiska miljögifter i sin kropp.

Ett miljögift är ett ämne som bryts ned mycket långsamt i miljön, och kan lösa sig i fett. Fettlösligheten gör att de kan stanna kvar ock öka i fettvävnad i kroppen hos människor och djur. Detta innebär i sin tur att gifterna lätt kan spridas i näringskedjorna. Eftersom organiska miljögifter är mycket stabila och inte försvinner av sig själva, kan de negativa miljöeffekterna stanna i miljön under lång tid.

Organiska miljögifter framställs fram för allt av människan, men kan även bildas naturligt vid exempelvis skogsbränder.

Animationen nedan visar hur de organiska miljögifterna anrikas ju längre upp i näringspyramiden man kommer. Rovdjuren far mest illa av organiska miljögifter i och med att gifterna anrikas genom näringskedjan och halterna är därigenom som störst för rovdjuren. Havsörnen är det mest kända exemplet på detta där DDT orsakade äggskalsförtunning under 1960- och 1970-talet.

De allra högsta miljögiftshalterna hos levande organismer noteras vanligen i däggdjur och fåglar som livnär sig på fisk eller andra djur i vattenmiljö. Detta fenomen att gifterna anrikas i näringskedjan, som även kallas biomagnifikation, uppträder också i den landlevande faunan, men där är halterna genomgående lägre.

Alla giftiga ämnen som når ut i naturen ken egentligen betecknas som miljögifter. Vissa föroreningar kan skada levande organismer redan i låga halter, åtminstone om de får verka under en längre tid. Det sistnämnda bidrar till att föroreningar som är stabila och finns kvar länge i vår miljö har särskilt stora förutsättningar att agera som miljögifter.

Organiska ämnen som är svåra att bryta ned i andra ämnen finns över hela jorden. Spridningen sker med vindarna, med havsströmmarna, via levande organismer och genom handel med olika produkter. De flesta stabila organiska ämnen framställs av människan. Halterna är förhöjda i närheten av större städer och industrisamhällen.

Människan har under 1900-talet tagit tiotusentals olika organiska ämnen i bruk, ofta i stora kvantiteter. På 1960-talet blev det alltmer uppenbart att vissa kemikalier hade fått en omfattande spridning i naturmiljön. En del av dem kom att betecknas som miljögifter, eftersom djur som hade utsatts för dem ofta visade tecken på skador.

Problem/orsaker

Halterna i miljön är normalt högst närmast källorna men några av dem har i stor skala transporterats ända upp till polartrakterna. Föroreningsutsläppen har dock alltid varit betydligt större i Sydsverige och dess omgivningar än längre norrut. I vårt land avtar miljögiftshalterna därför i allmänhet mot norr. I vatten är miljögiftsspridningen mindre effektiv än i atmosfären.

Insektsbekämpningsmedel har avsiktligt spridits över exempelvis jordbruksmark, men i Sverige och andra industriländer har användningen gradvis minskats. Några av medlen utnyttjas dock än i dag i exempelvis tropikerna. Den svenska naturmiljön innehåller fortfarande ämnen av dessa slag; även sådana som aldrig har använts här.

I dagens svenska jordbruk används uteslutande mer eller mindre lättnedbrytbara ämnen vid kemisk bekämpning. Åtminstone lokalt kan dock även sådana ämnen få oönskad spridning utanför åkrarna. Låga men inte försumbara halter av bekämpningsmedel och bekämpningsmedelsrester konstateras sålunda tidvis i åar som avvattnar jordbruksområden, ibland också i grundvattnet.

Även kemikalier som används i industrin som aldrig varit avsedda för spridning i miljön kan läcka ut i naturen. PCB är det mest kända exemplet; andra ämnen av detta slag är klorparaffiner och bromerade flamskyddsmedel. En del av de stabila industrikemikalierna tillverkas inte längre, och när det gäller PCB har även användningen efterhand förbjudits helt i Sverige och många andra länder. Andra kemikalier har visat sig svårare att ersätta med mindre riskabla ämnen. Användningen av bromerade flamskyddsmedel fortgår av den anledningen i nästan oförminskad omfattning.

En tredje kategori av långlivade organiska föroreningar uppkommer främst som biprodukter vid olika tillverknings- eller förbränningsprocesser. Dit hör exempelvis HCB (hexaklorbensen), PAH och dioxiner. I begränsad omfattning kan många av dessa ämnen också bildas naturligt, men människans utsläpp av dem har nu tack vare en rad olika åtgärder minskat avsevärt.

Åtgärder för att begränsa organiska miljögifter

• Förhindra att organiska miljögifter kommer ut i miljön och in i de naturliga kretsloppen.
• Minska användningen av bekämpningsmedel. Mätbara halter av bekämpningsmedel skall inte förekomma i länets sjöar och vattendrag.
• Utsläppet av klororganiska föreningar från industriell och övrig verksamhet skall successivt minskas och på sikt upphöra så att belastningen på miljön endast utgörs av den sk. bakgrundsbelastningen.
• Användningen av kemikalier inom såväl industriella och areella näringar som enskilda hushåll måste ägnas ökad uppmärksamhet. Avvecklingsplaner för särskilt miljöfarliga ämnen behöver upprättas och övergång till mindre miljöfarliga alternativ stimuleras. Vissa särskilt giftiga ämnen ska över huvud taget inte tillåtas komma ut i de naturliga kretsloppen.
  
• Utveckla en miljöanpassad materialåtervinning och avfallshantering från byggnadsverksamhet med särskilt beaktande av de risker och behandlingskrav som förekomsten av PCB och andra miljöfarliga ämnen medför.
• Förebyggande åtgärder som avser kemikalieanvändning och utsläppsbegränsningar från olika typer av verksamheter måste man inom miljöövervakningen bygga in rutiner som gör det möjligt att upptäcka nya hot.
• Minska användningen av kemiska bekämpningsmedel i det konventionella jordbruket.
• Ungefär hälften av den totala mängd dioxiner och dioxinlika ämnen vi får i oss finns i den fisk vi äter. I Sverige har därför också kostråd utfärdats beträffande vissa fiskarter: Fet Östersjöfisk har så höga miljögiftshalter att den inte bör ätas alltför ofta. I praktiken riktar sig råden bara till storkonsumenter. Flertalet svenskar skulle kunna mångfaldiga sin fiskkonsumtion utan att hamna i konflikt med rekommendationerna.
  

Nationellt miljökvalitetsmål: Giftfri miljö

Sammanfattning

Vårt samhälle tillförs ständigt nya kemiska föreningar. De organiska föreningarna innehåller kol och liknar de föreningar som allt levande är uppbyggda av och som utför viktiga funktioner i organismerna. Det som utmärker organiska miljögifter är:

• De är skadliga för levande organismer.
• De är syntetiskt framställda. Det innebär att de inte finns naturligt i naturen och därmed har växter, människor och djur inget nedärvt försvar mot dem.
• De är långlivade, det vill säga de bryts inte ned fort i naturen.

När naturen får ta emot nya, syntetiskt framställda organiska föreningar tas de lätt upp av växter och djur eftersom de liknar ämnen som naturligt finns i organismerna. De ansamlas i näringskedjan så att rovdjur får den största koncentrationen av giftet.

Exempel på organiska miljögifter som har ställt till stor skada i naturen är DDT, PCB och dioxiner. DDT är ett insektsgift som användes i stor skala inom jordbruket på 1950- och 60-talen. Småfåglar åt insekter som fått i sig DDT och blev i sin tur uppätna av rovfåglar, som fick höga koncentrationer av DDT i kroppen. Detta gjorde att äggskalsproduktionen stördes. Värst drabbade blev pilgrimsfalken och havsörnen som var nära att utrotas på grund av DDT och tjuvjakt.

PCB användes, främst under 1960-talet, som isoleringsmaterial för bl.a. elkablar och som fogmassa i hus. PCB ansamlades i näringskedjan och drabbade framför allt sälar med hormonella och genetiska skador. En stor del av sälstammen i Östersjön slogs ut.

Dioxiner är en stor grupp klorhaltiga organiska miljögifter som uppstår som biprodukter vid olika industriella processer där klor används. På 1970-talet påträffades fisk med skelettskador på många platser i närheten av pappersbruk där papperet blektes med klorgas.
Typiska skador på djur och människor av organiska miljögifter är hormonrubbningar och därmed fortplantningsstörningar och genetiska skador, skador på nervsystemet och hjärnan. Livsmedelsverket rekommenderar att gravida kvinnor och ammande mödrar helt undviker att äta östersjöfisk främst på grund av höga dioxinhalter.

Ett stort problem med att sprida konstgjorda organiska ämnen med okända effekter i naturen är att när skador - på till exempel en djurgrupp - uppstår, vet man inte vad man ska leta efter eftersom så många främmande ämnen är i omlopp.

En grupp av organiska föreningar som diskuteras mycket för närvarande är bromerade flamskyddsmedel. Dessa har stor likhet med PCB, med den skillnaden att kloret i PCB är utbytt mot brom, ett nära besläktat grundämne. Man har länge vetat att flera av dessa ämnen är miljöfarliga, men brandsäkerheten har prioriteras framför miljöhänsyn. Bromerade flamskyddsmedel används för att brandskydda elektroniska apparater, textilier, möbler med mera.