-STRÅLNING

Konsekvenser av strålning

UV-strålning kan ge skador på hornhinnan vid höga doser. Skadorna är övergående men mycket obehagliga. Vid starkt solljus kan det därför vara bra att använda solglasögon. Detta är särskilt viktigt när ljuset reflekteras av snö, sand eller vatten och på höga höjder. Den största faran med UV-strålning är att den kan framkalla hudcancer i olika former. Detta har blivit ett stort hälsoproblem, orsakat av våra ändrade solvanor. UV-strålning påskyndar hudens åldrande.

Radongas i luften kommer ner i lungor och luftvägar vid inandning. Den mesta gasen andas vi ut igen.
Radondöttrarna, som är gasens sönderfallsprodukter, är elektriskt laddade atomer. De fastnar på allehanda partiklar som finns i inandningsluften t ex damm, sot, vattenånga och följer därför också med vid inandningen. Lung- och luftvägarnas vävnad blir bestrålad. Uppskattningsvis 1 000 nya lungcancerfall varje år i Sverige kan kopplas till radonförekomsten i inandningsluften.

Laserstrålning kan ge brännskador på näthinnan vilket kan leda till en bestående synnedsättning. Normalt skyddar oss dock våra ögonreflexer från skador och vi hinner titta bort innan ögonen skadas.

Strålning från radioaktiva ämnen och röntgenstrålning har så hög energi att den kan jonisera atomer som kommer i dess väg, och kallas därför joniserande. Joniserande strålning från sjukvården och radon i bostäder står för 35 respektive 45 procent av den stråldos som genomsnittssvensken utsätts för per år. Om mänsklig kroppsvävnad utsätts för strålning kan till exempel cellernas arvsmassa (DNA), skadas. Normalt repareras de skadade cellerna eller stöts bort, men skadorna kan leda till cancer. Höga doser, som dödar många av cellerna i vävnaden, kan dessutom orsaka akut strålsjuka och fosterskador.

Akut strålsjuka uppstår när man på kort tid får en stråldos som överstiger 1 000 mSv. Det är i första hand kroppens blodbildande organ som skadas. De första symptomen på akut strålsjuka är illamående och kräkningar, vilka försvinner efter något dygn, som en skenbar återhämtning. Efter några veckor har de vita blodkropparna blivit så få, att immunförsvaret kraftigt försvagats, med bland annat svåra infektioner som följd. Vid högre doser skadas även tarmslemhinnorna. Mycket höga doser (15 000 mSv) dödar även nerv- och hjärnceller, och då finns det ingen chans att överleva.

Vid en helkroppsdos över 6 000 mSv finns en risk för dödsfall.

Strålning kan skada könsceller och teoretiskt föra skadan vidare. Genetiska skador framkallade av strålning har dock aldrig kunnat påvisas hos människor, inte ens efter atombombsfällningarna i Japan. Genom djurförsök vet man dock att ärftliga skador inträffar.

Vad är strålning?

Det finns många olika typer av strålning och nästan alla finns i naturen som s.k. naturlig förekommande strålning. Den strålning som är mest omtalad i miljösammanhang är den joniserande strålningen eftersom denna är den mest energirika och därmed har störst påverkan på växter och djur.

Den joniserande strålningen kan delas in i elektromagnetisk strålning (röntgenstrålning och gammastrålning) och partikelstrålning (t.ex alfa-, beta- och neutronstrålning).

Övrig strålning kallas ickejoniserande strålning och är elektromagnetisk strålning med låg energi. Den ickejoniserande strålningen kan delas in i optisk strålning och radiofrekvent strålning (mikrovågor, radiovågor och elektromagnetiska fält).

Strålslag

Joniserande strålning

Joniserande strålning innefattar de strålslag som har större energi än optisk strålning. Till exempel strålning från radioaktiva ämnen eller vid radioaktivt sönderfall, men också röntgenstrålning, som kan framställas genom att omvandla elektrisk energi.
Joniserande strålning är så energirik att den kan rycka loss elektroner från de atomer som den träffar, och på så vis förvandla dem till positivt laddade joner. Mänskliga kroppsceller som utsätts för joniserande strålning kan skadas av att atomer i cellerna joniseras och därvid bryts termiska bindningar. Joniserande strålning kan alltså skada kroppens celler på grund av dess energirikedom.

En stor del av den joniserande strålningen finns naturligt och kallas bakgrundsstrålning. Bakgrundstrålningen kommer från rymden, marken och kalium i kroppen. Bakgrundsstrålningen ger genomsnittssvensken en årlig stråldos på cirka 1 mSv (millisievert), vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av den stråldos vi normalt utsätts för per person och år i Sverige. Resterande del får vi bl.a. genom radonhaltig luft inomhus, röntgenstrålning för medicinskt bruk och livsmedel . Enligt svenska bestämmelser får ingen person i sittarbete utsättas för mer än 50 mSv/år vilket också är den lägsta dosen som man vetenskapligt kopplat en förhöjd cancerrisk till. Vid en stråldos över 500 mS börjar akuta skador uppträda.

Tyvärr kan man ibland (i massmedia) få intrycket att strålningens farlighet mäts i enheten Bq(Becquerel). Bq är endast ett mått på aktiviteten och kan bara användas vid jämförelse vid två liknande situationer. Exempelvis har luft med radonkoncentrationen 2000 Bq/m3 inget att göra med farligheten hos 2000 Bq /mgcesium-koncentration hos renkött. Sambandet mellan Bq och farlighet beror på vilket radioaktivt ämne det är, var i kroppen det hamnar och hur snabbt det lämnar kroppen. Exempelvis är farligheten olika om man inandas 2000 Bq från radon i luft eller om man äter 2000 Bq från renkött.

En annan vanlig missuppfattning är att något som blir bestrålat, t.ex. livsmedel, också blir strålande. Så är det inte, men däremot kan föremål smutsas ner med radioaktiva ämnen och på så sätt bli strålande. Vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 spreds huvudsakligen radioaktivt cesium (Cs-137). Cirka 5 % av utsläppet uppskattas ha fallit ner i Sverige. Fortfarande kvarstår effekterna från olyckan i skogar och insjöar samt inom rennäringen.

Det utbrända kärnbränslet från svenska kärnkraftverk förvaras idag i vattenbassänger som effektivt stoppar all strålning. Ett förslag är att bränslet så småningom kommer att kapslas in och slutförvaras långt ner i urberget.

Joniserande strålning kan även avges från gamla armbandsur med självlysande urtavlor. Joniserande strålning används även i brandvarnare.

Radon är en ädelgas som bildas när det radioaktiva grundämnet radium sönderfaller. Den finns nästan överallt i mer eller mindre påvisbara mängder. Radon luktar inte, syns inte och smakar ingenting. Den är radioaktiv, d v s sänder ut strålning samtidigt som den sönderfaller till andra ämnen som också är radioaktiva. Radon är vattenlösligt och kan därför följa med i vattendrag och vattenledningar ganska lång väg. Radon finns där det finns radium som kommer från uran. I Sverige kommer radongas in i inomhusluften bland annat från marker med uranförande berggrund eller jordarter. Lufttrycket är oftast lägre inomhus än utomhus, vilket gör att radonhaltig jordluft kan sugas in genom sprickor och otätheter i husgrunden.

Eftersom radon löser sig i vatten kan det även finnas i vattnet från en egen borrad brunn.

Optisk strålning

Den optiska strålningen delas in i synligt ljus, UV-strålning (ultraviolett strålning) som har kortare våglängd än synligt ljus och IR-strålning (infraröd strålning) som har längre våglängd än synligt ljus. Den del av den optiska strålningen som vi kan uppfatta med våra ögon är synligt ljus. UV-strålning kan skapas på konstgjord väg (till exempel i solarier och elsvetsar). Den största delen UV-strålning kommer från solen, som är en naturlig strålkälla. Infraröd strålning eller värmestrålning sänds ut från alla varma föremål, till exempel spisplattor, glödlampor och glödhärdar. I regnbågen nedan finns de färger som ögat kan uppfatta i det synliga ljuset.

UV-strålning är en kortvågig strålning som ligger utanför vårt synfält. UV-strålning påverkar bl.a. hudens pigment och kan orsaka andra förändringar och skador hos det som bestrålas. Det kan ge oss solsveda och i värsta fall ändra hudcellernas egenskaper på ett sätt som kan leda till cancer eller grå starr. UV-strålningen brukar delas in i tre kategorier UVA, UVB, UVC där den förstnämnda har längst våglängd och UVC kortast våglängd. UVC strålningen är den starkaste och stoppas helt av ozonskiktet.

Elektromagnetiska fält

Nästan all elektrisk utrustning ger elektriska och/eller magnetiska fält. Fälten kan komma från yttre källor, från byggnadens elinstallationer eller från den elektriska utrustning som används i lokalerna t ex bildskärmar, belysningsarmaturer, kontorsmaskiner osv. De viktigaste yttre källorna är kraftledningar. Hus får inte byggas närmare än 10 meter från ytterledaren i kraftledningen av planmässiga skäl. Normala hus skärmar det elektriska fältet från en yttre ledning men inte det magnetiska fältet.

Problem/Orsaker

Strålning från radioaktiva ämnen är en naturlig del av vår miljö. Strålningen från marken varierar mycket, beroende på var man befinner sig. I Sverige är stråldoraten från marken i genomsnitt låg 0,08 mSv/timme, men på vissa platser, till exempel vid de bohuslänska klipphällarna, kan den vara tre till fyra gånger högre än genomsnittet och även alunskiffrar 0,5-2 mSv/timme.
Det finns platser i världen med extremt hög markstrålning, ett exempel är staden Guarapari i Brasilien.

Solstrålningen är oerhört viktig för vårt ekologiska system, och utan den skulle det inte finnas något liv på jorden. Växterna använder solljuset för fotosyntesen, vilket är de gröna växternas sätt att utvinna energi ur solljus.
Solljuset är optisk strålning. Det synliga ljuset är kanske det viktigaste hjälpmedlet för människans orientering. Vår syn har utvecklats för att avgöra skillnader i ljusstyrka, men också för att registrera de olika våglängderna inom det synliga ljuset: färgerna. Ozonskiktet runt jorden hindrar stora delar av UV-strålningen från solen att nå jorden. UV-strålningen från solen både bygger upp ozonet och bryter ner det. I denna balanserade process filtrerar ozonet bort den energirika och för människan skadliga UVC-strålningen och det mesta av UVB-strålningen.

Forskning om strålningen och dess verkan på människor, djur och miljö vid mycket låga nivåer av joniserande strålning är ett omdebatterat område. Det är synnerligen svårt att genom epidemiologiska studier avgöra hur farlig lågnivåstrålning är. Än idag behandlas i många länder vissa sjukdomar med radonexponering. En del strålslag är både något farliga och samtidigt också nyttiga för hälsan t.ex. den ultravioletta strålningen. Den joniserande strålningen bryter termiska bindningar i kroppens celler och därför tror de flesta strålningsforskarna att den alltid är lite farlig för människan och miljön.

I Sverige sköts strålskyddet centralt genom Statens strålskyddsinstitut (SSI) i Stockholm. Det praktiska strålskyddet sköts av hundratals väl utbildade strålskyddare över hela landet vid sjukhusen, universiteten, industrin. m. fl. . Statens kärnkraftsinspektion (SKI) är myndigheten som kontrollerar säkerheten i de svenska kärnkraftverken. SKI samarbetar i vissa frågor med SSI. Både SSI och SKI är myndigheter som lyder under Miljödepartementet.

Mobiltelefon

Det finns ett antal studier som pekar på biologiska effekter av mikrovågor från mobiltelefoner, men om detta har någon betydelse för vår hälsa är oklart. I de flesta studier som har gjorts ser man inga hälsoeffekter. Vi vet fortfarande alldeles för lite. Den enda hälsorisk studierna entydigt kopplar till mobiltelefoner är risken för trafikolyckor.

Många tillverkare hänvisar till det s.k. SAR-värdet, vilket är måttet på en kropps absorptionsförmåga och mäts i watt per kilogram kroppsvikt (W/kg). Världshälsoorganisationen, WHO, har satt ett gränsvärde på två watt per kilogram, vilket motsvarar en uppvärmning av kroppsvävnaden vid tinningen med 0,1ºC.

Åtgärder

Den viktigaste åtgärden är att undvika onödig strålning. En del strålning kan vara berättigad, t.ex vid medicinsk undersökning och behandling, då den räddar liv. Statens strålskyddsinstitut - SSI - övervakar hur vi utsätts för strålning i Sverige och arbetar även internationellt inom olika organ för strålning och strålskydd: Euroatom, Europeiska Unionen, Internationella atomenergiorganet i Wien, Kärnenergibyrån vid OECD i Paris, Internationella Strålskyddskommissionen, FN:s strålningskommitté i Wien, WHO i Genève, Internationellt samarbete om atomrätt samt nordisk kärnsäkerhetsforskning.
I Sverige har vi bestämt att själva ta hand om och slutförvara det använda kärnbränslet från våra reaktorer. Platsen är dock ännu inte bestämd. En konvention om radioaktivt avfall trädde i kraft i juni 2001.

När det gäller radon beror åtgärderna på orsaken till den förhöjda radonhalten. Är det byggnadsmaterialet som avger radon kan man bli tvungen att förbättra ventilationen, ofta behövs det ett fläktdrivet ventilationssystem. Om radonet däremot kommer från marken, kan ett sådant system faktiskt förvärra problemet, eftersom det gör att undertrycket inomhus ökar och mer radonluft sugs in från marken. Istället bör man åtgärda problemet genom att suga bort den radonhaltiga luften med en radonsug eller radonbrunn. Ett annat sätt att hindra att radon läcker in är att täta läckor och sprickor i husgrunden.

Har du egen borrad brunn kan radonet relativt enkelt ventileras bort till nivåer som knappt är mätbara.

Nationellt miljökvalitétsmål: Säker strålmiljö

Sammanfattning

Joniserande strålning betecknas ibland felaktigt ”radioaktiv strålning”

Ultraviolett strålning (UV-strålning) är liksom synligt ljus och infraröd strålning en form av optisk strålning. UV-strålningens negativa effekter behandlas i avsnittet om ozonskiktet.

Elektromagnetiska fält, som består av elektriska och magnetiska vågor, uppstår vid elektriska ledningar och elektrisk utrustning. Det är inte klarlagt om elektromagnetiska fält är skadliga för människor.

Radon är ett radioaktivt ämne som finns naturligt i berggrunden på många håll i Sverige. Den största koncentrationen av radon finns i alunskiffer, som under mitten av 1900-talet användes i blåbetong, som var ett vanligt byggnadsmaterial. Även granit kan innehålla radon, vilket gör att hus byggda på granitberggrund, liksom bergborrade brunnar, kan medföra problem med radon.

Kärnkraft innebär att risker med strålning måste hanteras eftersom hela processen från brytning av uran via energiutvinning till avfallshantering innebär handhavande av radioaktivt material. Kärnkraftsindustrin är i Sverige en strängt reglerad verksamhet och de svenska kärnkraftverken anses hålla en hög säkerhetsnivå. Riskerna i samband med kärnkraft - olyckor vid kärnkraftverken eller vid transport och hantering av kärnbränsle och avfall - kan dock vara svåra att uppskatta. En stor olycka får konsekvenser under mycket lång tid. Frågan om slutförvaring av kärnavfall är också för närvarande olöst.

Kärnvapen utgör ett internationellt strålningsproblem. Särskilt i det forna Sovjetunionen finns stora mängder uttjänta kärnvapen med dålig kontroll. Smuggling av plutonium är ett ökande problem.

Joniserande strålning kan ge betydande hälsoeffekter på lång och på kort sikt. Höga doser av strålning kan vara direkt dödande genom att strålningen skadar benmärgen och slår ut blodbildningen och immunförsvaret. På lång sikt kan lägre doser av strålning orsaka cancer och genetiska skador, därför att strålningen skadar DNA-molekylerna.

I dag är radon den strålningskälla i Sverige som innebär den största hälsorisken för människor i allmänhet. Man räknar med att om de hus som har den högsta radonhalten - över 400 Becquerel/m2 - åtgärdades skulle 150 dödsfall i lungcancer undvikas varje år.

Strålskyddet har tidigare främst varit inriktat på skydd av människor. På senare tid har arbetet utvidgats till att omfatta även den biologiska mångfalden. Strålningens effekter på ekosystemen är dock otillräckligt kända. Detta gäller särskilt långsiktiga effekter vid låga strålnivåer.